Sommarens första månader ägnades åt feriejobb för att finansiera det stora äventyret. Den nionde augusti bar det iväg. Jag hade vissa hållpunkter under resan. Först skulle jag besöka min kära tyska familj, sedan skulle jag till Jugoslavien och innan det bar hemåt skulle jag hälsa på ett par i Paris. Inför besöket i Jugoslavien hade jag fått ett introduktionsbrev till en parkeringsvakt i Medveja av en av mina lärare, som tillbringat många somrar på campingen där. Det franska paret hade campat på vår gräsmatta när jag funnit dem husvilla i Örkelljunga och ville gärna återgälda vår gästfrihet. Jag hade lovat kontakta dem när jag kom till Paris.

Första etappen på resan gick till Trier. Mutti tog emot mig översvallande som vanligt och jag tillbringade några sköna dagar med min tyska familj. Det visade sig att en av sönerna i huset, Heinz, skulle semestra i Lloret de Mar i Spanien i början av september. Kanske kunde vi träffas där om jag ändå skulle luffa omkring. Heinz har arbetat i Spanien och talar språket flytande, så han skulle säkert vara ett mycket trevligt sällskap.

Back to top

Inför resan till Jugoslavien försåg Mutti mig med en matsäck, som såg ut att räcka flera veckor. Jag behövde bara komplettera med lite dricka. Resan gick via München och Ljubljana. I Rijeka fick jag byta till buss för att ta mig till Medveja. Jag hade tält med mig och fick hjälp av några tyskar med att slå upp det på den skuggiga campingplatsen. Nu skulle jag leta upp parkeringsvakten, Zeljko. Han visade sig vara en av de mest omsvärmade unga männen på stranden, så jag avvaktade lite med att lämna fram mitt brev. Jag undrade, om min käre svensklärare hade tagit med i beräkningen , att han introducerade mig för en av Istriens största kvinnotjusare. Nåja, jag fick några trevliga dagar tillsammans med Zeljko och hans tyske vän, Herbert. Särskilt Herbert var mycket chevaleresk. Han bodde på hotell och en natt när det regnade erbjöd han mig sitt hotellrum. Själv kunde han sova i bilen.

Campingen i Medveja

Grottorna i Postojna är en stor sevärdhet, som jag inte ville missa. När jag lämnat campingen och mina goda vänner i Medveja kom jag emellertid på fel tåg och hamnade i Italien istället för vid de berömda grottorna. Trieste visade sig vara en vacker stad med ett pampigt vandrarhem. Det var inrymt i ett gammalt palats med mosaikgolv. Det låg sju kilometer från stationen och när jag kom till staden hade många bussar slutat gå. Jag tog en, som släppte av mig fyra kilometer från mitt mål. Jag kände mig ganska ensam och vilsen, så jag åt en glass för att pigga upp mig. Då kom en soldat och frågade om jag var på väg till härbärget. Han pratade hyfsad franska och gav mig lift ända till dörren, samt väntade utanför tills det var klart om det fanns en sängplats. Hade det varit fullt hade han kört mig till en camping.

Efter uppehållet i Trieste begav jag mig till Venedig. Eftersom vädret var fint ville jag campa, och fick då söka mig till Lido de Jesolo. En kille jag träffat på tåget erbjöd mig skjuts. Han var från Treviso och skulle först hem till mamma, men hade sedan tänkt åka och bada och kunde då köra mig till campingen. Mamman skickade med jättegoda mackor och Mino hjälpte mig att sätta upp tältet. Vi badade och promenerade i Jesolo. Framåt kvällen började jag bli trött i huvudet av hans italienska, så jag sade att jag ville sova. Han lämnade mig snällt vid tältet och jag smög ut på egen hand och åt en underbar pizza. Det var tydligen mycket ovanligt med ensamma tjejer där, så hela personalen på restaurangen kom och tittade på mig och frågade om jag verkligen reste ensam. Sedan kom kocken och frågade om jag gillade hans pizza, och det gjorde jag ju.

Back to top

Från Jesolo till Venedig fick jag ta mig med buss och båt. Jag tittade på en del av stadens sevärdheter, bl.a. Marcuskyrkan, men blev sedan förföljd av en kärlekskrank italienare. Min enda möjlighet var att ta tåget från staden tillbaka till campingens trygghet. Det finns järnvägsstation i Venedig, men sista biten till Jesolo fick jag åka buss. Jag gick av alldeles för tidigt och hade flera kilometer att gå. Det hade blivit kallt på kvällen och jag hade bara en tunn blus på mig. För att slippa frysa köpte jag en billig jumper.

Från Venedig åkte jag till Genua, där jag tillbringade en natt. Alla busskonduktörer visslade en melodi som bet sig fast i huvudet. Jag visste inte vad den hette, så jag gick in i en skivaffär och trallade på den envisa låten. Pop Corn var namnet och jag blev tillfrågad om jag ville ha den italienska versionen eller den utländska. Naturligtvis köpte jag den italienska.

De italienska männen blev i längden ganska tröttsamma för en ensam tjej, så jag beslöt mig för att lämna landet. Heinz sällskap i Spanien kändes lockande. Jag tog ett tåg till Port Bou. Var det låg visste jag inte då, men det visade sig vara spanska gränsen. Där fick alla passagerare byta tåg, för Spanien hade annan spårvidd än övriga Europa.

Back to top

I Lloret de Mar sökte jag upp Heinz hotell, men just då var han inte inne. Jag återkom några timmar senare. Killen i receptionen följde mig till Heinz rum och försökte kyssa mig i hissen. Det är sånt som kan göra det lite påfrestande för en ung tjej att resa utan manligt beskydd. Heinz blev glad och förvånad över att se mig. Han hade biljett till tjurfäktning och jag var naturligtvis tvungen att gå med.

Jag tillbringade några härliga dagar vid Costa Brava tillsammans med min tyske "storebror". Jag bodde på campingen och han på hotellet, men vi gjorde utflykter och åt tillsammans. Det var skönt att slippa alla efterhängsna karlar ett tag. Heinz hade bara en veckas semester och hade redan varit i Spanien några dagar då jag kom, så han åkte snart tillbaka till Tyskland.

Jag rev mitt tält och drog vidare till Arenys de Mar. Där inträffade resans stora katastrof. Jag blev bestulen på pass, biljett och hela reskassan. Ensam i främmande land kände jag mig ganska rådvill. Inga pengar till mat hade jag, så hotellrummet fick jag ha på kredit. Några engelska tjejer, som bodde på samma hotell som jag, förbarmade sig över mig och lånade mig några tior så jag kunde äta. Jag lovade skicka dem så snart jag kom hem. För att kunna få ut pengar på min försäkring måste jag naturligtvis polisanmäla händelsen. Det var en omständlig procedur, men poliserna var snälla och tjänstvilliga. Dagen efter stölden kom en av dem till hotellet och meddelade att man hittat pass och biljetter. Tjuven hade kastat dem i en papperskorg. Gissa om jag blev glad! Nu var det bara pengarna som saknades. Jag ringde ett samtal till min mor på mottagarens bekostnad och bad henne skicka några hundra via telex till en bank i Barcelona. Det tog några dagar för dem att komma, men under tiden hade jag ju de lånade pengarna.

Med nyfylld kassa begav jag mig till Paris. Från Gare Austerlitz ringde jag familjen Jolivaldt, som campat på vår gräsmatta. De återgäldade verkligen vår enkla gästfrihet tusenfalt. Herrn i huset hämtade mig vid stationen. Jag fick mat och husrum, och de visade mig Paris under några intensiva dagar. Madame arbetade på dagarna, men monsieur studerade och hade lättare för att disponera sin tid. Han tog mig med till Versailles, Monmartre, triumfbågen m.m. Till och med mina tunnelbanebiljetter envisades han med att betala. Jag var helt överväldigad över denna oerhörda gästvänlighet.

Från Paris åkte jag direkt till Köpenhamn. En månad hade gått och mitt tågluffarkort var slut. Jag delade kupé med en fransk tjej och en indier. Jag fick den senares adress om jag skulle komma till hans hemland någon gång. Det ska jag göra när jag blir pensionär om inte förr.

2005-05-24