Semester med mor och barn 1995

Det är lika bra att jag erkänner det direkt. För mig är en sommar utan utlandssemester nästan förspilld, oavsett hur vackert vädret kan vara här hemma. För mig är det en helt annan avkoppling att komma till ett främmande land, höra andra språk och äta annat än Skogaholms limpa och Scans falukorv.

Med tanke på min psykiska hälsa under den kommande vintern brukar vi därför i vår familj försöka åka utomlands en gång om året. Eftersom vi har fem barn och ekonomin är ansträngd har resorna de senaste åren gått till Östeuropa. Vi har med bil och campingutrustning besökt Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och tidigare också Jugoslavien. I Bulgarien har vi varit tre gånger, fast då flög vi. Rumänien var dock fram till i somras ett okänt land för oss. Eftersom min man skulle arbeta hela sommaren och jag inte ensam ger mig ut i Europa med skruttig bil, 30 år gammal husvagn och fem barn bestämde jag mig för en charterresa till den ljuvliga Svarta Havs-kusten. Med Reseledaren kostade två veckor på billigaste hotellet 2500 för vuxna och 1500 för barn under 12 år.

Att gå på restaurang var spännande.

Karin och Viktor i fina hattar

Hela första veckan trodde jag att utsmyckningen i hotellets foajé föreställde giraffer.

Staty i hotellets trädgård

Utanför hotellet kunde man bli avbildad av duktiga tecknare

Reseledaren bjöd på gratis underhållning en gång i veckan

Äldste sonen Per delar inte sin mors förtjusning i att resa och ville stanna hemma. Vi var alltså ett litet sällskap på 6 personer som lämnade Sverige en kylslagen söndagmorgon i juni. På grund av det ostadiga vädret här hemma kunde jag inte riktigt föreställa mig sol och värme, så jag hade packat alldeles för många par långbyxor och varma tröjor till barnen.

När vi checkade in på Sturup vägde bagaget över 70 kilo - jag som annars brukar vara ganska duktig på att packa lätt och rätt. Vikten på bagaget ökar förstås med barnens ålder. När de själva får bestämma gör de gärna som Axel, 12 år, proppar handbagaget med 6 kilo Transformers. Mitt eget handbagage består däremot alltid av blöjor, vällingpulver, nappflaska, nödvändiga mediciner och familjens badkläder. Flygresan blev jobbigare än väntat, eftersom vi hämtade och lämnade passagerare i Göteborg. Detta hade vi inte blivit förvarnade om, men Viktor 2½ år tyckte bara det var toppen med en extra flygtur. Överhuvudtaget tyckte han att det bästa med hela semesterresan var att åka stort flygplan upp i luften, landa och klappa händer.

Våra rum var ganska slitna och naturligtvis trånga på grund av extrasängar. Vi hade emellertid varmvatten i duschen alla morgnar och elström för det mesta. Det var bara en natt när en säkring gick, som jag fick treva mig fram i mörkret tills solen steg upp. Naturligtvis hade jag inte behövt gå upp ur sängen om det inte vore för att Viktor dricker välling mitt i natten. Jag steg upp, slog till en bordslampa med glasskärm så att den gick i tusen bitar, kokte välling med hjälp av min doppvärmare i trapphuset och hällde i yngste sonen hans nattamat.

När Viktor somnat om ville jag gärna ha hjälp med att få undan glasskärvorna från golvet. Jag begav mig till receptionen och förklarade vad som hänt. En hjälpsam städerska följde med mig till rummet, försedd med kvast och tändare. Jag vet inte om det beror på att inte använder ficklampor i Rumänien, men jag vågade i alla fall inte gå barfota på golvet efter den städningen. Jag placerade istället den största resväskan över stället där de flesta skärvorna hamnat.

Beträffande ficklampa så har jag alltid en sådan med på våra resor. Just denna natt hittade jag den emellertid inte, eftersom vi tidigare på dagen tvingats byta rum p.g.a. allvarligt problem med avloppet i det förra rummet. För övrigt fick vi ganska snart allvarliga problem med avloppet i det nya rummet också, men det ordnades genom att vi fick nyckel till ett fjärde rum, där toaletten fungerade.

Frånsett dessa små malörer var semestern mycket lyckad. Till Svarta Havet med ca 8 kilometer sandstrand hade vi knappt 100 meter. Till hotellet hörde en inhägnad pool som stängdes 17.00, men eftersom badvakten visade en gång genom ett taggigt buskage, så kunde alla hotellgäster bada när de ville.

Att gå på restaurang i Mamaia var spännande. "Sprechen Sie Deutsch", sade servitrisen, men vad hjälpte det när hon själv bara kunde denna enda mening på nämnda språk. På vissa restauranger fanns en stencilerad matsedel på tyska. Den fanns bara i ett exemplar, så var man inte ensam turist på matstället, så gällde det att bestämma sig snabbt. Ganska snart lärde jag mig de vanligaste maträtterna på rumänska och så kunde vi njuta av köttgryta med majsgröt och stekt ägg, tomatsallad, köttsoppa och pannkakor. Notan var också spännande att få. Många kypare i detta f.d. kommunistland anser tydligen att alla västeuropéer är stenrika kapitalister, så de plussar gärna på med några extra grillspett, Coca-cola eller annat de tycker är lämpligt. Detta irriterade mig mycket i början, då jag blev förolämpad av att de ansåg mig se så lättlurad ut. Problemet löstes genom att jag väl synligt skrev upp allt vad vi beställde och priset för detta. Jag ger gärna dricks för god service, men tycker inte om att bli lurad. Mat till oss sex med Coca-cola till barnen och mineralvatten till de vuxna kostade ca 120 kronor, så visst var det billigt för oss.

Rumäniens Svarta Havs-kust är ett barnvänligt resmål. Stranden är fin och det är långgrunt. Vattnet är inte lika salt som i Medelhavet och det finns inga brännmaneter. Enligt resebroschyren är vattnet rent. Det ser i alla fall klart ut. På stranden går försäljare omkring med bananer, pimpsten, lera att kleta in sig med m.m. Det förekommer också fotografer som erbjuder sig att föreviga en tillsammans med diverse uppblåsta platsleksaker. Ett par fotografer hade också apor med sig, som man kunde bli fotad tillsammans med. Viktor tyckte det var jättekul varje gång aporna passerade.

Att gå på nöjesfält är i Sverige en dyr historia. I Constanta, den stora staden, som gränsar till Mamaia, finns Luna Park, ett nöjesfält med många attraktioner för små barn. Viktor åkte elbil, tåg, karusell m.m. och de större barnen åkte radiobil och berg- och dalbana. Axel blev av med sin älskade keps i den sistnämnda. Vi hoppas den kan glädja något annat barn i hans ålder. De flesta biljetterna kostade 2.50 i svenska pengar. Det är billigt för oss, men naturligtvis dyrt för rumänerna med deras mycket låga löner. I anslutning till nöjesfältet finns många trevliga restauranger. Vi åt kyckling, hamburgare, cabanoss m.m. på en av dem. Vi hade som vanligt beställt en stor flaska mineralvatten, men det dröjde lite innan den kom. På rumänska heter vatten apa och när flaskan äntligen dök upp råkade jag säga att nu kommer apan. Sedan gick det inte att få Viktor att sitta stilla mer på den restaurangen. Han bara letade efter apan och tyckte jag var jättedum som lurat honom.

Från Mamaia ordnade resebyrån många olika utflykter, men vi var bara med på en kusttur. Då fickvi veta lite om landet och invånarna, besökte en ortodox kyrka och ett nunnekloster, drack kaffe på ett f.d. Casino och tittade på fiskar i Constantas akvarium.

Mormor åkte med på en halvdagstur med gyttjebad, men barnen var mer intresserade av att gräva ner sig på sandstranden än att bada i gyttja. Att åka taxi var billigt för oss och vi företog en del egna utflykter på detta sätt. Bl.a. såg vi ett mycket vackert mosaikgolv på ett museum i Constanta. Vi åkte då med en taxichaufför av turkisk härkomst. Han talade bra engelska och vi fick veta en hel del om hur folk har det i dagens Rumänien.

Efter två veckors avkoppling var det dags att packa för hemresan. Vi blev väckta klockan 4 på morgonen. Flygresan hem gick utan problem och innan solen stod som högst på himlen var vi åter hemma i Örkelljunga. Visst är flyget en makalös uppfinning?