Flera av dem jag räknar som mina närmaste vänner har jag träffat på nätet. Tidigt i våras väcktes tanken att åka till London av Lena på mejlinglistan kärringmaffian. Genom att vi var ute i god tid kunde vi få billiga flygbiljetter från Ryan Air. Drömmen blev verklighet och den 2 augusti bar det iväg för 9 av oss. Ett gäng åkte från Kristianstad och ett från Skavsta.
Här syns vi på trappan till Dillon´s hotel
I måndags åkte jag hemifrån vid tolvtiden efter att ha intagit en synnerligen
tidig middag.
Här i Skåne äter vi ju middag mitt på dagen, vilket hörs på namnet, vilket jag
vid några tillfällen
tidigare påpekat. Detta tidiga middagsätande + Ryan air´s lågprislinje med no
food resulterade framåt kvällen i en våldsam hunger, men nu ska vi inte gå händelserna
i förväg.
Vid järnvägsstationen i Kristianstad skulle jag hämta Efva och Lena. P.g.a.
av något tekniskt fel på banan mellan Kristianstad och Hässleholm tömdes hela
tåget på passagerare för att sedan vidaretransportera dem med buss, förutom
de där två då som jag skulle transportera till flygplatsen. Hur lätt tror ni
det är att hitta två kärringar när ett helt tåg töms framför ens progressiva
glasögon??? Jag sprang varv på varv runt stationsbyggnaden och detta blev början
till det skav på ovansidan av mina stortår, som jag sedan fick dragas med.
Efva och Lena hade inte ätit tidig eller sen eller överhuvudtaget någon middag,
så vi promenerade raskt till McDonald´s.
På McDonald´s intog Efva en glass och en naturell hamburgare i nu nämnd ordning. På vägen dit hade Lena stillat värsta hungern hos Pölsemanden, men Efva kan inte äta hans korv, för det är inte Sibylla. Lena och jag drack kaffe och åt varsin paj på McDonald´s. Pajen var man av ekonomiska skäl tvungen att äta. Bara kaffe kostade sju kronor och med paj kostade det tio.
Sen åkte vi till flygplatsen, och det var mycket längre dit än vad det var därifrån idag. Efva gjorde flygvärdinnan nervös under start genom att hålla på att bryta ihop av flygrädsla, men hon repade sig ganska snabbt. Vi hemflygningen gick det utmärkt, så det är helt enkelt bara flygvana som saknas tror jag.
Vår irländska flygvärdinna talade obegripligt och uppförde sig som
en robot, så hon borde snarast ersättas med en bandspelare. På hemvägen var
det mer begripligt och mindre robotaktigt.
Sen landade vi och gick ut ur flygplanet på den
medförda utskjutningsbara och inskjutningsbara trappan, som verkligen imponerade
på mig. Vi gick genom långa gångar och fick sedan åka en bergbaneliknande sak
till ankomsthallen, där vi fick vänta på bagaget lite väl länge. Det var något
tekniskt fel på den väldigt tekniska flygplatsen.
Just när vi kom ut till transferbussarna ringde de
tidigare anlända kärringarna och berättade att de satt på bussen och var på
väg in till hotellet. De
förklarade också hur vi skulle göra för att betala
endast 7 pund för biljetten. Lena och Efva behövde dock endast betala
6, för försäljaren trodde att de kom från Bilbao i Spanien.
Transferbussen stannade vid Finchley Road Station. Enligt min karta var detta
ganska nära hotellet, men
enligt Lenas karta var det taxiavstånd. Vi började dock promenera, och efter
ca en kvart nådde vi
hotellet, där vi möttes av skrålande och skålande kärringar. De hade fixat ljummen
gin och tonic. Is fanns att köpa i affären, men förpackningen var på 2 kg och
priset närmare 30 kronor, så kalla drinkar var inte att tänka på.
Efter lite uppackning, uppfräschning och tjatter begav vi oss till en indisk
restaurang mycket nära hotellet. De flesta uppskattade maten, och ägaren uppskattade
oss mycket.
På tisdagen gick jag tillsammans med Kerstin, Jenny och Ingrid G på British
Museum. Det är gratis inträde och fruktansvärt stort. Jag tittade på en del
av de saker som jag egentligen borde fått se när jag var i Aten, frisen från
Parthenon på Akropolis t.ex. En del egyptiska mumier hann jag också med.
Att gå på museum är ansträngande, så efter några timmar måste magen ha sitt.
Jag åt ploughman´s lunch på en pub tillsammans med mitt sällskap. Jenny åt fish
and chips. Det där jag åt låter konstigare än vad det är. Rätten bestod i alla
fall den här gången av sallad, lite syltlök, chutney och ett par rejäla skivor
kallt kalkonkött. Kerstin valde cheddarost
istället. Båda varianterna var väldigt goda.
Till denna lunch drack jag på Kerstins rekommendation shandy, en blandning av
öl och sockerdricka. Eftersom jag var tvungen att genomföra mitt vetenskapliga
öltest under fyra korta dagar hade jag emellertid inte möjlighet att dricka
detta mer än en gång.
Efter lunchen besökte vi fyra tillsammans ett internetcafé. Sedan
gjorde vi ett studiebesök i en
hoho-butik, och därefter kom vi äntligen fram till bokhandeln, som varit förevändningen
för att vi skulle gå just förbi den där hoho-butiken. Bokhandeln var visst världens
största.
Något mer pubbesök tror jag det blev innan vi sedan gick åt olika
håll. Kerstin och jag gick till Themsen och fick en fin utsikt från en bro.
Sedan tog vi en buss på måfå och åkte tills vi blev avslängda, vilket vi blev
p.g.a. att två barn försökte åka på familjebiljett utan att ha vuxna med sig.
Kontrollanterna tömde bussen och vi blev tvungna att gå in på Woolworth's och
handla godis. Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet.
På kvällen var större delen av kärringgänget på italiensk restaurang. Jenny,
Efva och jag tog
tunnelbanan till McDonalds och Ingrid G dansade jitterbug.
Framåt midnatt var vi åter förenade på hotellet och en ny natt väntade.
Denna bild har en speciell historia. I vintras beställde jag varor från Pegit i Tyskland via internet. Kerstin bad mig köpa en flaska örtshampo. Eftersom vi inte träffas så ofta irl fick flaskan åka med till London och överlämnades där högtidligt.
Onsdag förmiddag var Kerstin, Jenny, Ingrid G och jag på Victoria and Albert
museum. Där finns intressanta samlingar av allt möjligt, både gamla och moderna
saker. Kerstin och jag tittade på fina smycken, gobelänger, m.m.
Mitt på dagen hade vi stämt träff med resten av kärringarna för picnic i en
park. Egentligen skulle vi hållit till i en takträdgård, men där var bokat av
en annan grupp. För min del tror jag att det var minst lika trevligt i parken.
Lena hade handlat en massa goda saker att äta och dricka. Vi blev kladdiga och
fläckiga precis som man ska bli efter en picnic.
På eftermiddagen var de flesta av oss i Covent Garden, ett ställe med många små butiker och gatuartister. Vi hade en fast punkt vid ett bord på ett café, och det fungerade bra att springa ut och in i affärer medan någon vaktade bord och ett par stolar
Rosen köpte två fantastiska klänningar, men när jag ville köpa så stängde den
dumme försäljaren mitt framför näsan på mig, fast klockan bara var kvart i sex.
Han behövde nog inte sälja mer den dagen.
På kvällen åt de flesta av oss på Pizza Hut. Där var maten mycket bättre än
jag väntat mig, och kyparen var förtjusande.
På torsdagen hade jag fullt sjå med att göra av med mina pengar.
Alla hade skrämt upp mig med hur dyrt det är i London, så jag hade levt efter
en mycket stram budget. Visserligen hade jag inte enbart levt på fish &
chips, men trots detta hade jag inte lyckats göra av med £40 om dagen som jag
planerat.
Dagen inleddes med att Lena och jag begav oss till Museum of London. På väg
dit försökte vi ta oss in på en pub, men de hade inte öppnat för dagen. Istället
fick vi nöja oss med varsin cappucino och kakor i museets café. Min kaka var
en svårtuggad hälsokostvariant som smakade som om den vore gjord av kruskakli.
Jag har glömt vad den hette, men minns utseendet.
På museet hade vi sådan tur att en guidad tur inleddes bara en kvart efter vår
ankomst. Det var ett experiment som bara pågått i tre veckor, och vi tyckte
båda att det var mycket lyckat. Vår guide hette Wendy och hade tidigare varit
lärare. Hon var mycket engagerad och lättbegriplig. Vi fick se glimtar ur Londons
spännande historia från 200 000 f.Kr. fram till våra dagar.
Efter det historiskt-kulturella var det naturligtvis dags för pubbesök. Jag
åt paj med kyckling och skinka. Till detta serverades potatismos, sås och grönsaker.
En bastant måltid, som jag inte helt orkade äta upp. Tillsammans med en pint
of bitter hjälpte den dock till med att göra slut på dagens pengaranson.
Per telefon bestämde vi träff med Kerstin. Det var nu dags för vår kulturpromenad. Vi tog tunnelbanan till Hampstead och med guideboken i handen promenerade vi längs med de vackra gatorna. Burgh house är en sorts embygdsmuseum, som är öppet för allmänheten. I bottenvåningen serverades Cream Thea, och det passade vi naturligtvis på att njuta av.
Efter besöker i Burgh house fortsatte vi vår långsamma promenad i det vackra
Hampstead. Lena fotograferade hus och ytterdörrar. Kerstin hade tagit reda på
att en tvårumslägenhet kostar ca 2 miljoner svenska kronor i insats, så Lenas
dröm om att bli Hampsteadbo förblir nog en dröm.
Framåt kvällen återförenades vi på hotellet. Fem av oss tillbringade kvällen
på thailändsk restaurang, där jag med marginal gjorde av med dagens pengaranson
trots att jag drack vatten.
Tidigt på fredagsmorgonen begav sig Skavstagänget av mot flygplatsen. Vi andra packade det sista i lugn och ro. Vissa av oss packade även ner en del saker som inte var våra egna.
Vi tog taxi från hotellet till transferbussens hållplats vid Finchley Road.
Den taxichaufför vi
hejdade kunde inte begripa vad vi skulle där och göra med våra resväskor. Han
hade aldrig hört talas om att det gick några flygbussar därifrån. Om vi inte
varit så bomdsäkra hade han i varje fall skärrat upp mig ordentligt. Nu blev
han lite fortbildad och fick veta både busstider och priser. Dock hann jag inte
berätta att man åkte ännu billigare om man kom från Bilbao.
Lite besviken blev jag. Jag har hört att chaufförerna har väldigt god utbildning.
Luckan i utbildning kan bero på att vi inte fick tag på en riktigt bullig svart
taxi. Den här var lite för modern egentligen, så särskilt Lena funderade på
att gå istället, släpandes sitt 13 kilo tunga handbagage efter sig. Men det
är en
helt annan historia..
Transferbussen kom punktligt. Vi hade exakt en timme på oss vid ankomst till
flygplatsen. Det var nästan lite snålt med tid, men vi hann naturligtvis med
planet.
När vi landade i Kristianstad var de underbara dagarna slut. Jag hoppas att det snart blir en ny träff med detta härliga gäng.
Tack för att jag fick använda dina bilder, Kerstin
