Vi tog färjan till Sassnitz och körde mot polska gränsen via Stralsund, Greifswald och Anklam. Gränsen passerade vi nära Szczecin. Då hade vi redan klarat av vår första övernattning på en bensinstation. Med husvagn går det i regel bra att övernatta så, föreståndaren uppskattade dock att vi frågade om lov.

Polska statens turistbyrå hade skickat oss utmärkt information. Vi hade fått karta över landet, dessutom en fin liten bok om transitvägar genom Polen och en förteckning över campingplatser. Vårt första mål var Krakow, men när man reser med små barn vet man aldrig hur långt man kommer, så vi hade förberett oss på lite av varje, men inte gjort upp några detaljerade planer.

De polska vägarna är bra, så länge man håller sig till de rekommenderade transitvägarna. Vi körde fel på en del ställen och då kunde man råka ut för väldigt dåliga vägar, men å andra sidan fick vi se den riktiga landsbygden med bebodda storkbon på i stort sett varannan stolpe och på varje kyrktorn.

På vägen till Krakow besökte vi Auschwitz. Det var inget roligt besök, men man ska inte hoppa över det om man är i närheten. Det var förbjudet för barn under 13 år att gå in på museet och att se filmen, men även vuxna bör tänka sig för innan de tittar på utställningarna. Man behöver kanske inte se allt för att få en uppfattning om vad som skedde. Känslan av att gå igenom gaskamrarna och krematoriet kommer jag aldrig att glömma, men barnen fick vänta utanför.

Klädeshallen i Krakow

Krakow är en stad, som verkligen är värd ett besök. Den ligger vackert vid floden Wisla och har underbara gamla byggnader. Vi besökte borgen, Wavel, där vi klättrade upp till Polens största kyrkklocka och ner i drakens grotta. Därefter vilade vi våra trötta fötter och åt hamburgare.

Wavel

Ungefär en mil från Krakow ligger den berömda saltgruvan i Wieliczka. Ner i den får man bara gå med guide och tyvärr kom vi med en polsktalande sådan. Vi klarade oss dock hjälpligt med en liten guidebok på engelska. Min man stannade uppe i dagsljuset med ett¨-åringen, och det var tur. Vi fick gå ner till 130 meters djup. Träningsvärken i benen började bli kännbar efter allt klättrande i Krakow-borgen dagen innan. Gruvan var dock värd ansträngningen. Överallt fanns skulpturer av salt, t.o.m. en hel kyrka där allt är gjort av salt. På den här platsen har man utvunnit salt sedan vår tideräknings början, och gruvan är fortfarande i drift. Efter 4 kilometers promenad i underjorden fick vi åka hiss upp till marknivån. Jag var väldigt glad att vi slapp klättra. För de större barnen var det här en av höjdpunkterna på resan.

Vi hade nu sovit i husvagnen i 5 nätter och kört 120 mil. Allt flöt bra. Viktor, 1 år, satt snällt i sin barnstol, lekte med sina medhavda leksaker och sov en stund när han blev trött. Kanske skulle vi våga oss på att köra till Ungern för att bada i floden Tisza och dricka det goda vinet i Tokaj.

Vi gav oss av från Krakow i riktning mot Zakopane. Nu bar det uppför. Vi skulle över Tatra, in i Slovakien. Vi tankade billig polsk bensin för sista gången och körde mot gränsen, Lysa Polana. Det var en liten gränsövergång. Man ville se vårt gröna kort, räkna barnen och så var vi i Slovakien. Det är bergigt där, men vägen är bra.

Höga Tatra

Vi övernattade på en camping uppe i bergen. Nästa morgon åkte vi till Strbske Pleso, ett vackert bergsområde med fina vandringsleder, skidparadis på vintern. Här tillbringade vi några sköna timmar innan vi körde via Poprad, Presov och Kosice mot ungerska gränsen. På väg mot Presov såg vi vid en parkering där en vattenstråle sprutade mot skyn. Vi stannade för fikapaus. Då såg vi att många människor köade för att hämta vatten vid en liten källa längre bort. Detta vatten måste ju ha unika egenskaper, eftersom det förorsakade en sådan kö, så vi väntade en timme i stekande sol på att få fylla vår femliters dunk med detta fantastiska vatten. Tyvärr visade det sig osa svavel och vara i det närmaste odrickbart, så efter att ha färdats med oss ett antal mil, hälldes det ut.

Vi sov ytterligare en natt i Slovakien och morgonen därpå körde vi in i Ungern. Visst finns det mycket vackert i Slovakien, men vi känner oss mer hemma i Ungern. Vårt första mål var den lilla staden Tokaj, och dit körde vi på i det närmaste obefintliga vägar. Till sist kom vi fram, parkerade vid floden Tisza och gick på upptäcktsfärd. Det finns massor av vinkällare och små barer i Tokaj. Överallt serveras vin, ofta färskt ur glasbringare.

Att äta på restaurang i Ungern är ett kapitel för sig. Portionerna är i regel så stora att en familj som vår klarar sig på två, kompletterade med sallad och några tallrikar extra pommes frites. Det serveras mycket "plattor", dvs. olika köttbitar upplagda på ett stort fat och avsedda för två, tre eller fyra personer. En tvåpersonersplatta brukar vara lagom för en svensk fyrabarnsfamilj. I regel får man då fyra schnitzlar med och utan panering och två rejäla bitar kyckling. Ganska ofta ingår lever. En roande sysselsättning under restaurangbesöken är att studera turister, som beställt mat enligt det antal som mängden enligt matsedeln anges räcka till. De brukar ha mycket svårt att få i sig allt.

Från Tokaj fortsatte vi vår färd längs floden Tisza. I Tiszavasvari såg vi en campingskylt och fäljde pilarna. Vi kom till ett stort bad med fyra rejäla bassänger. Det gick bra att campa där. Vi körde in på badet och bytte snabbt om för att svalka oss i den stora, runda bassängen. Det var bara det att vi hamnat på ett thermalbad och vattnet i poolen var +36 grader. Nåja, det kändes ju svalt när man kom upp i luften igen.

I Tiszafured finns det fyra campingplatser. Vi bodde en natt på den enklaste och billigaste. Här kan man bada i en sjö, och det finns massor med trevliga matställen längs stranden. Man fick emellertid gå ca 200 meter från campingen till badet, och det var ju alldeles för jobbigt i värmen. Vi åkte därför vidare till Abadszalok vid en annan av Tiszas många sjöar. Här fick man campa inne på själva strandområdet. Utrustningen var enklast tänkbara: toaletter, utomhusduschar och eluttag. Priset var därefter. Badstranden var bra och vattnet såg ganska rent ut. Längs stranden finns även här massor med enkla matställen. Det säljs kokta majskolvar, spunnet socker, popcorn, pannkakor, langos, ja allt vad en människa kan behöva.

Efter några heta, lata, härliga dagar i Abadszalok återstod bara hemfärden. Den gick utan missöden genom Slovakien, Tjeckien och Tyskland. Sista natten i husvagnen tillbringade vi på en trevlig campingplats på Rügen, en ö som egentligen är värd en alldeles egen semester.

När vi åter nådde hemmet i Örkelljunga hade vi kört 364 mil och tankat för ungefär 2500 svenska kronor. Av vår reskassa på 10 000 kronor återstod drygt 500 och vi hade tysk mat med oss hem för ungefär lika mycket. De enda missöden vi råkade ut för under färden var punktering på husvagnen och en läckande slang till bilens bensintank. Det förstnämnda lagades snabbt på en ungersk gummiverkstad, det andra gjorde att vi inte kunde tanka fullt under hemfärden. Med tanke på att husvagnen är 28 år gammal och bilen 10 klarade vi oss förvånansvärt bra. Alla som är tveksamma till att bila i dessa länder vill jag rekommendera att pröva. Det är inte krångligare än att köra omkring i Norden, bara man har pass, grönt kort och bilens papper med sig.